barndom och skoltid, barnsliga tvister och de små husliga angelägenheterna från hennes ungdomsår — allt stormade nu in på henne, blandat med erinringar om det allvarstunga i hennes senare liv, den ena tavlan lika levande som den andra, liksom om alla vore av lika vikt eller alla endast scener i samma skådespel. Kanske var det endast en utväg, som hennes själ instinktivt tillgrep för att genom denna rad av fantasibilder befria sig från verklighetens grymma och hårda börda.
Hur därmed än må förhålla sig, så blev skampålens golv den utsiktspunkt, som för Hester Prynne uppenbarade hela den väg, hon hade trampat ända från sin lyckliga barndom. Från denna usla höjd återsåg hon sin födelseby i gamla England och sitt fädernehem; ett förfallet hus av gråsten, som såg fattigt ut men dock ännu till tecken på gammalt adelskap hade kvar en halvt utplånad vapensköld över portalen.
Hon såg sin fars ansikte med den kala hjässan och det ärevördiga vita skägget, som böljade ned över det gammalmodiga kråset från Elisabeths dagar. Hon såg även sin mors drag med det uttryck av vaksam och aktgivande kärlek de alltid buro i hennes minne och som även efter hennes död så ofta hade ställt sig i dotterns väg med en mild förmaning. Hon såg sitt eget ansikte, som strålade av flickaktig skönhet och lyste upp den matta spegeln, där hon varit van att betrakta det.
Så såg hon ett annat ansikte, en man vid framskriden ålder, med en lärds bleka och magra ansikte, med ögon skumma och dunkla av lampljuset, som hade hjälpt dem att fördjupa sig i många folianter. Och likväl hade dessa skumma ögon en märkvärdig, genomträngande kraft, när deras ägare ville läsa i människosjälen. Denna studerkammarens och klostercellens gestalt var, såsom Hester Prynnes kvinnliga fantasi icke förfelade att erinra sig, något vanskapt, med den högra axeln litet lägre än den vänstra.
18
