skript av gammalt datum, nedskrivet efter muntliga intyg av personer, som antingen hade känt Hester Prynne eller hört hennes historia av samtida vittnen — bestyrker till fullo den framställning av saken vi gjort. Bland de många lärdomar, som påtvingas oss genom den stackars prästens olycksaliga erfarenhet, vilja vi endast formulera denna i ord: “Var sann! Var sann! Var sann! Visa öppet för världen, om icke det värsta hos dig, så åtminstone något drag, varigenom man kan sluta sig till det värsta!”
Intet var mera anmärkningsvärt än den förvandling, som nästan omedelbart efter Arthur Dimmesdales död ägde rum i den under namnet Roger Chillingworth kände gamle mannens utseende och uppträdande. All hans styrka och energi, all hans kroppsliga och intellektuella kraft, syntes på en gång överge honom, så att han formligen vissnade och skrumpnade bort, försvann för dödligas blickar, likt ett med roten uppryckt ogräs, som ligger och vissnar i solen. Förföljelsen, den systematiskt bedrivna hämnden, hade blivit denne mans livsprincip. Och då denna onda princip icke längre hade någon näring, då han kort sagt icke längre hade något djävulens verk att uträtta, återstod det för denne dödlige, som hade upphört att vara människa, intet annat än att begiva sig dit, där hans herre kunde finna nya uppgifter åt honom och betala honom hans välförtjänta lön.
Men vi vilja gärna visa oss barmhärtiga mot alla dessa dunkla varelser, som så länge ha varit våra bekanta, Roger Chillingworth lika väl som hans kamrater. Det är ett intressant ämne för iakttagelse och undersökning, huruvida icke hat och kärlek i grund och botten äro ett och detsamma. Båda, i sin yttersta utveckling, förutsätta en hög grad av intim förtrolighet med och kännedom om hjärtat. Båda göra en individ beroende av en annan för att få näring åt sina känslor och sitt andliga liv. Båda lämna den lidelsefulle älskaren eller den icke mindre lidelsefulle hataren förlorad, när föremålet undandrages honom.
