ställe och fingo då se en högväxt kvinna, klädd i en grå dräkt, gå fram till stugdörren. Under alla de gångna åren hade den aldrig blivit öppnad; men antingen hon nu låste upp den, eller det multnade träet och järnet gåvo vika för hennes hand, eller hon gled likt en skugga genom den stängda dörren — säkert är att hon gick dit in.
I dörren stannade hon och vände sig halvt om, ty tanken på att efter alla dessa år och med allting så ändrat, ensam träda in i det hem, där hennes forna smärtfyllda liv hade levats, var kanske dystrare och ödsligare än till och med hon förmådde bära. Men hennes tvekan varade endast ett ögonblick, dock tillräckligt länge för att de nyfikna barnen hunno upptäcka en eldröd bokstav på hennes bröst.
Hester Prynne hade kommit tillbaka och åter påtagit sig sin skam. Men var fanns lilla Pearl? Om hon ännu levde, måste hon stå i glansen och blomman av sin tidiga kvinnoålder. Ingen visste — eller fick någonsin med säkerhet veta — om det trolska barnet så tidigt hade bäddats i en jungfrulig grav eller om hennes ystra, rika natur hade mildrats och veknat och blivit i stånd att erfara en kvinnas stilla lycka.
Men under hela återstoden av Hesters liv gavs det tecken till att enslingen med den eldröda bokstaven var föremål för kärlek och deltagande från någon invånare i ett annat land. Brev anlände, förseglade med vapenprytt sigill, fastän med sköldemärke som var okänt för den engelska heraldiken. I stugan funnos bekvämlighetssaker och lyxartiklar, som Hester aldrig använde, men som endast rikedomen kunnat köpa och tillgivenheten uttänka för att öka hennes trevnad.
Där funnos även små prydnader, vackra tecken på en ständig hågkomst, som måste ha förfärdigats av fina fingrar efter ett varmt hjärtas ingivelse. Och en gång sågs Hester brodera en liten barnklänning med en så slösande rikedom av gyllene fantasi, att det skulle ha
