Den eldröda bokstaven
FÖRFATTAREN REDOGÖR FÖR BOKENS TILLKOMST.
Det är rätt märkvärdigt, att en självbiografisk impuls skulle två gånger i mitt liv få makt med mig och förmå mig att vända mig till en läsekrets — hur obenägen jag än är att tala för mycket om mig själv och mina angelägenheter, i hemmet och för mina personliga vänner. Den första gången var för tre eller fyra år sedan, när jag hugnade läsare — oförlåtligt och utan något skäl i världen, som den överseende läsaren eller den påflugne författaren kunde utrannsaka — med en beskrivning av mitt fridfulla liv i en gammal lantgård (Mosses from an old manse). Och därför att jag utan all förskyllan och värdighet vid detta tillfället var nog lycklig att få en eller annan åhörare, kastar jag mig nu åter över publiken för att få berätta om mina tre års upplevelser i ett tullhus.
Det exempel, som gavs av den berömde “P. P., församlingens klockare”, har aldrig blivit trognare följt. Men sanningen synes vara den, att under det han kastar sina blad för vinden, vänder författaren sig icke till de många, som komma att slunga ifrån sig hans bok eller aldrig ta upp den, utan till de få, som skola förstå honom bättre än de flesta av hans skolkamrater eller livskamrater.
Somliga författare göra sannerligen långt mera än så, de tillåta sig sådana förtroliga, djupa avslöjanden, som borde göras i enrum och uteslutande för det enda hjärtat och den enda själen med full sympati. Liksom om den tryckta boken, utkastad i vida världen, vore viss om att kunna finna det felande segmentet i författarens egen natur
230
