bort dem, som söka skydd hos honom, och ger dem en skråma med klon, ett hugg med näbben eller ett styggt sår med sina hullingförsedda pilar.
Stenläggningen runt omkring nyssnämnda byggnad — som vi lika gott genast kunna benämna hamnens tullhus — har tillräckligt med gräs växande i sina springor för att visa, att den icke på senare tiden har nötts av någon livlig affärsverksamhet. Men under några månader av året händer det ofta nog på en förmiddag, att affärerna där röra sig med ett livligare tramp. Sådana tillfällen skulle väl kunna påminna de äldre medborgarna om den tid före sista kriget med England, då Salem var en hamn för sig, icke försmådd, som den nu är, av sina egna köpmän och redare, som låta dess lastplatser falla i ruiner, medan deras spekulationer, onödigt och omärkligt, gå att än mera fylla New Yorks eller Bostons väldiga handelsflod.
På en sådan morgon, när händelsevis tre eller fyra fartyg anlänt samtidigt — vanligen från Afrika eller Sydamerika eller äro färdiga att avsegla, höres ljudet av talrika fötter, som raskt gå upp- och nedför granittrapporna. Här kan man, innan hans egen hustru ännu hunnit hälsa honom, få se den väderbitne fartygskaptenen, som nyss seglat in i hamnen, komma gående med sina skeppspapper i en glanslös blecklåda under armen. Här kommer också redaren, munter eller dyster, förbindlig eller vresig, allteftersom hans plan för den nu fullbordade resan realiserats i varor, som lätt kunna förvandlas i guld, eller han blivit överhopad med en mängd besvärligt gods, som ingen har lust att befria honom ifrån. Här ha vi likaledes — fröet till den rynkige, gråskäggige, av bekymmer nedtryckte köpmannen — den smarte unge kontoristen, som får smak för affärer liksom vargungen för blod och redan skickar ut varor på egen risk på sin principals fartyg, fastän han säkerligen ännu borde segla med leksaksbåtar på en kvarndamm. En annan figur i
