scenen är sjömannen, som ämnar bege sig till utrikes ort och söker pass, eller den nyss hemkomne, blek och svag, som söker komma in på sjukhuset. Icke heller få vi glömma kaptenerna på de illa åtgångna små skonarna, som föra ved från de brittiska besittningarna, en ruggig klass av sjömän, som sakna yankeehurtigheten, men som göra en icke ringa insats i vår på förfall stadda handel.
När alla dessa individer kommo i en klunga, som de emellanåt gjorde, tillsammans med andra element som gåvo gruppen mera omväxling, blev tullhuset för ögonblicket en livlig plats. Men oftare när man gick uppför trapporna, lade man märke till i förstugan, om det var under sommaren, eller i de väl ombonade rummen under vintern eller vid omild väderlek, en rad vördnadsbjudande figurer, som sutto på gammaldags stolar, stående på bakbenen lutade mot väggen.
Ofta nog sovo dessa figurer, men hördes emellanåt tala med varandra med röster mitt emellan tal och snarkning och med den brist på energi, som utmärker invånarna i försörjningsinrättningar och alla andra mänskliga varelser, som för sin utkomst äro beroende av barmhärtigheten, det monopoliserade arbetet eller vad annat som helst än de egna självständiga ansträngningarna. Dessa gamla herrar — som liksom Matteus “sutto vid tullen”, men antagligen icke liksom han skulle bli kallade därifrån i apostoliska ärenden — voro tulltjänstemän.
Vidare har man på vänster hand, när man kommer in genom porten, ett visst rum eller kontor, omkring femton fot i fyrkant och av ansenlig höjd. Två av dess bågfönster ha utsikt över den redan omtalade förfallna lastageplatsen, ett tredje över en smal gränd och en del av Derby Street. Genom alla tre kan man uppfånga skymtar av specerihandlarnas, blockmakarnas, klädmäklarnas och skeppshandlarnas butiker, utanför vilka i allmänhet ses, skrattande och pratande, klungor av gamla
234
