Därpå såg hon i sitt minnes tavelgalleri de krokiga och smala gatorna, de höga grå husen, de väldiga katedralerna och offentliga byggnaderna av hög ålder och egendomlig arkitektur, i en stad på kontinenten, där ett nytt liv hade väntat henne, alltjämt i förbindelse med den missbildade lärde; ett nytt liv visserligen, men som sökte sin näring i gamla utnötta ämnen, liksom en tuva grönt gräs på en mur som är färdig att ramla i ruiner.
Till slut framträdde åter i stället för dessa skiftande scener det simpla torget i den puritanska kolonien, med hela stadsbefolkningen samlad och med sina stränga blickar fästa på Hester Prynne ja, på henne själv som stod vid skampålen med sitt barn på armen och bokstaven A i eldröd färg fantastiskt stickad med guldtråd på bröstet.
Kunde det vara sant? Hon tryckte barnet så häftigt till sig, att det skrek till; hon vände sin blick ned mot den eldröda bokstaven och till och med vidrörde den med sitt finger för att förvissa sig om att barnet och skammen voro verkliga. Ja! — de voro hennes verkligheter — allting annat hade försvunnit!
