känsla för det förflutna, en känsla som jag knappast gör anspråk på vad stadens nuvarande utseende angår.
Jag dras till denna plats mer av denne allvarlige, skäggige, svartklädde stamfader, som kom så tidigt med sin bibel och sitt svärd, trampade den onötta vägen med så stolt hållning och gjorde en så storartad figur såsom en krigets och fredens man — det finns mer anledning för mig att vistas här för hans skull än för min egen, jag vars namn sällan höres och vars ansikte knappast är känt. Han var soldat, lagstiftare, domare, han var en styresman inom kyrkan, han hade alla de puritanska dragen, både goda och dåliga. Han var likaledes en bitter förföljare, vilket kväkarna kunna intyga, som ha ihågkommit honom i sina historier och omtala ett fall av hans hårda stränghet mot en kvinna av deras sekt, en händelse som man kan befara kommer att ihågkommas längre än allt som har blivit antecknat om hans bättre gärningar, fastän de voro många.
Även hans son ärvde denna förföljelseanda och gjorde sig så bemärkt vid häxornas martyrskap, att deras blod väl kan sägas ha lämnat en fläck på honom. Ja, en så djup fläck, att hans gamla torra benknotor i Charter Streets begravningsplats ännu måste bevara fläcken, såvida de icke fullkomligt smulats sönder till stoft!
Jag vet icke, om dessa mina förfäder tänkte på att ångra sig och bedja Gud om förlåtelse för sina grymheter, eller om de nu i en annan tillvaro våndas under de tunga följderna av dem. I alla händelser tager jag, som skriver detta, skammen på mig för deras skull och ber till Gud, att den fördömelse som de möjligen lastat på sig — såsom jag har hört och varom släktens ledsamma och betryckta ställning nu under många och långa år väl kan anses bära vittnesbörd — må från och med nu vara upphävd.
Men utan tvivel skulle var och en av dessa stränga och dystra puritaner ha ansett det som en alldeles till-
