tiden var inne, från skansen till kajutan, upplevde stormiga mandomsår och återvände från sina världsseglatser för att åldras och dö och blanda sitt stoft med fädernejorden.
Detta en familjs långa samband med en ort såsom dess födelse- och begravningsplats skapar släktskap mellan den mänskliga varelsen och platsen, fullkomligt oberoende av någon tjuskraft hos landskapet eller de moraliska omständigheter, som omgiva honom. Detta är icke kärlek, det är instinkt. Den nye invånaren — som själv kom från ett främmande land eller vars far eller farfar gjorde det — har föga anspråk på att bli kallad salemit. Han har icke något begrepp om den ostronlika hållfasthet, varmed en gammal inbyggare, över vilken det tredje århundradet smyger sig, klamrar sig fast vid den plats där släktled efter släktled ha blivit jordade.
Det betyder ingenting, att denna plats är glädjetom för honom, att han är trött på de gamla trähusen, smutsen och dammet, flackheten i läge och känslor, den kalla östliga vinden och den kallaste bland sociala atmosfärer. Alla dessa fel, och vilka fel och brister han för övrigt må se eller inbilla sig, förmå ingenting. Förtrollningen fortbestår, fullkomligt lika mäktig som om födelseplatsen vore ett paradis.
Så har det varit i mitt fall. Jag kände det nästan som ett öde att göra Salem till mitt hem, på det att den dragens form och karaktärens daning, som hade blivit så förtrogna för var och en här — i det att alltid, när en släktens representant lades i sin grav, en annan så att säga övertog hans skyltvaktsmarsch på Storgatan — måtte ännu under min lilla tid bli sedda och erkända i den gamla staden.
Icke dess mindre är just denna känsla ett bevis på att det samband, som har blivit osunt, slutligen borde avklippas. Människonaturen vill ej blomstra, lika litet som en potatis, om den planteras och åter planteras under
