natur vanan hade icke ringa inflytande; då han starkt fäste sig vid bekanta ansikten, lät han endast med svårighet förmå sig att göra ombyte, även när ett ombyte obestridligen skulle ha varit en ändring till det bättre.
Alltså fann jag, när jag övertog mitt ämbete, nästan endast åldriga män. De utgjordes till största delen av f. d. sjökaptener, som efter att ha blivit kringkastade på alla hav och oförtrutet kämpat mot livets stormar slutligen hade blivit drivna in i denna fridfulla lilla vrå, där de, knappast oroade av någonting annat än ett presidentvals periodiska fasor, samt och synnerligen vunno en ny tillvaro. Ehuru på intet sätt mindre än sina medmänniskor underkastade ålderdomen och dess skröplighet, tycktes de ha någon talisman. Såsom det berättades för mig, kunde två eller tre av dem, som hade gikt och reumatism eller kanske voro sängliggande sjuka, aldrig drömma om att de någonsin mera skulle kunna infinna sig i tullhuset under större delen av året. Men efter en vinter i dvala kröpo de ut i det varma solskenet i maj eller juni, gingo för att trögt förrätta vad de kallade sin syssla och togo därpå åter till sängen, när så föll sig lägligt för dem.
Jag måste erkänna mig skyldig till anklagelsen att ha förkortat tjänstemannalivet för mer än en av dessa republikens vördnadsvärda tjänare. Det tilläts dem efter av mig därom gjord ansökan att vila ut från sina svåra mödor, och snart därpå — liksom om deras enda livsprincip hade varit nit för sitt lands tjänst, såsom jag verkligen tror att det var — gingo de till en bättre värld. Det är en from tröst för mig, att de genom min bemedling fingo tillräcklig tid på sig att ångra de onda och fördärvliga vanor, i vilka helt naturligt varje tulltjänsteman måste anses förfalla. Varken fram- eller bakporten till ett tullhus vetter mot vägen till paradiset.
De flesta av mina underordnade tillhörde i politiskt avseende det frisinnade partict. Det var lyckligt för de-
