middagen för att pina varandra med en upprepning av de många tusen gånger förut berättade gamla skepparhistorierna och utnötta skämtorden, som hade övergått till fältrop och lösen mellan dem.
Länge dröjde det nog icke förrän man upptäckte, att det icke fanns någonting ont hos den nye överuppsyningsmannen. Med lätta hjärtan och det lyckliga medvetandet om att vara på ett nyttigt sätt sysselsatta — till sin egen nytta åtminstone, om icke till vårt älskade lands — förrättade alltså dessa hyggliga gamla herrar de olika tjänsteformaliteterna. Under sina glasögon tittade de skarpsynt ned i fartygens lastrum. De höllo ett förfärligt väsen om småsaker och visade emellanåt en förvånansvärd slöhet, som lät viktiga saker slinka mellan fingrarna på dem!
Så ofta ett sådant missöde inträffade, när en vagnslast dyrbara varor hade smugglats i land på ljusa dagen kanske mittför deras omisstänksamma näsor, kunde ingenting överträffa den vaksamhet och raskhet, varmed de företogo sig att låsa och dubbellåsa och med bindgarn och lack försegla alla tillträden och nedgångar till det brottsliga fartyget. I stället för en skrapa för deras förut visade vårdslöshet tycktes saken snarare fordra lovord för deras berömvärda försiktighet efter det olyckan skett, ett tacksamt erkännande av deras raskhet och nit, när saken icke längre kunde hjälpas.
Såvida icke människor äro mer än vanligt obehagliga, är det min narraktiga vana att hysa vänliga känslor för dem. Den bättre delen av min kamrats karaktär, om den har en bättre del, är den jag vanligen mest fäster mig vid, och den utgör typen, efter vilken jag uppfattar mannen.
Som de flesta av dessa gamla tulltjänstemän hade goda drag, och då min ställning till dem, såsom varande både faderlig och beskyddande, var gynnsam för framkallandet av vänskapliga känslor, lärde jag mig snart att tycka
