gårdagens, dagens eller morgondagens middag, än om skeppsbrottet för en fyrtio eller femtio år sedan och alla de världens under, som de hade skådat med unga ögon.
Tullhusets fader — patriarken icke blott för denna lilla skara tjänstemän, utan, jag vågar påstå det, för den aktningsvärda tulltjänstemannakåren över hela Förenta staterna — var en viss permanent tullinspektor. Han skulle sannerligen kunna kallas en legitim son av tullsystemet, färgad i ullen eller snarare född i purpurn; ty hans far, en överste under revolutionen och f. d. hamnkapten, hade skapat ett ämbete för hans räkning och utnämnt honom till att bekläda det vid en tid så långt tillbaka, att endast få nu levande människor kunna minnas den.
Denne tullinspektor var, när jag först lärde känna honom, en man på åttio år eller så omkring och säkerligen ett av de underbaraste proven på vintergrönska, som man kan upptäcka under ett helt livs sökande. Med sina blomstrande kinder, sin kraftiga, undersätsiga figur, fint prydd av en blå rock med blanka knappar, sin raska och stadiga gång och sitt alltigenom sunda yttre, syntes han visserligen icke ung, men som en ny uppfinning av moder naturen i form av en människa, som ålderdomen och skröpligheten icke fingo vidröra. Hans röst och skratt, som ständigt skallade genom tullhuset, hade ingenting av darrningen och kacklandet i en gubbes ljud, utan kommo svällande ut från hans lungor som en tupps galande eller en krigstrumpets smattrande.
Om man betraktade honom blott och bart som ett djur — och det fanns högst obetydligt annat att betrakta — var han ett högst tillfredsställande objekt genom den fullkomliga hälsan och sundheten hos sin konstitution och sin förmåga att vid denna höga ålder njuta alla eller nästan alla de fröjder, som han någonsin eftersträvat eller tänkt på. Det bekymmerfria och lugna liv han förde i tullhuset med en säker inkomst och med endast
