i västern, hade kommit hit för tjugu år sedan för att här tillbringa sitt växlande och ärorika livs afton.
Den tappre soldaten hade redan fyllt sina sjuttio år och fortsatte återstoden av sin jordiska marsch nedtyngd av krämpor, som till och med hans uppeldande minnens krigiska musik endast föga förmådde att lindra. De ben voro nu förlamade, som hade varit de första vid anfallet. Det var endast med en tjänares hjälp och genom att tungt stödja handen på järnräcket som han kunde långsamt och mödosamt gå uppför tullhustrappan, släpa sig över golvet och komma fram till sin vanliga stol vid eldstaden.
Där brukade han sitta och med några små moln på den eljest klara pannan betrakta de figurer, som kommo och gingo, bland frasandet av papper, förestavandet av eder, diskussioner över affärer och tillfälligt tal om tulltjänsten. Alla dessa ljud och saker syntes göra ett enbart otydligt intryck på hans sinnen och knappast hitta vägen till hans inre betraktelsekrets. Hans ansikte var under denna vila milt och vänligt. När man ville fästa hans uppmärksamhet på någonting, lyste hans drag upp med ett uttryck av artighet och deltagande och bevisade, att det fanns ljus inom honom och att det endast var den intellektuella lampans yttre medium, som hindrade strålarna på deras väg.
Ju närmare man trängde hans själs själva grundväsen, dess sundare föreföll det. När han icke längre fann sig manad att tala eller höra på, vilka båda saker kostade honom tydlig ansträngning, återtogo snart hans drag sitt vanliga på intet sätt ovänliga lugn. Det var icke pinsamt att se hans blick, ty fastän beslöjad hade den icke den vissnade ålderdomens slöhet. Hans naturs stomme, ursprungligen stark och massiv, hade ännu icke fallit i ruiner.
Men att under så ogynnsamma förhållanden iakttaga och bestämma hans karaktär var en lika svår uppgift