dräkt, låta ålderdomsstaven falla, gripa till svärdet och ännu en gång stå upp som en krigare. Och i ett så spännande ögonblick skulle han fortfarande ha handlat med lugn.
Men en sådan tavla kunde endast målas i fantasien, den var icke att vänta, icke att önska. Vad jag hos honom såg — lika tydligt som de oförstörbara vallarna till gamla Ticonderoga, redan omnämnt som den mest passande liknelsen — voro dragen av hårdnackad och seg ihärdighet, som väl i hans yngre år kanske övergingo till envishet. Vidare dragen av hans redbarhet, som i likhet med de flesta av hans egenskaper låg i en något tung massa och var lika osmidbar och ohanterlig som ett ton järnmalm; dragen av hans välvilja, som, hur vilt han än gick i spetsen vid bajonettanfallen vid Chippewa och Fort Erie, säkert var av lika äkta natur som den som påverkar någon av eller alla tidens polemiska filantroper.
Han hade, såvitt jag vet, dräpt människor med sin egen hand, de hade fallit liksom grässtrån för lien för det stormande anfall, åt vilket hans ande gav dess segrande kraft. Men hur därmed än må förhålla sig, fanns det aldrig i hans hjärta så mycken grymhet som skulle ha slagit stoftet av en fjärilsvinge. Jag har aldrig känt en människa, till vars inneboende godhet jag mera tillitsfullt skulle ha kunnat vädja.
Många kännetecken — och det sådana, som icke minst kraftigt bidraga till att ge ett porträttutkast likhet — måste ha försvunnit eller blivit fördunklade, innan jag lärde känna generalen. Alla enbart behagliga egenskaper äro vanligen de flyktigaste, och icke heller pryder naturen den mänskliga ruinen med blomster av ny skönhet, som ha sina rötter och sin rätta näring endast i förfallets springor och rämnor, liksom hon sår maskrosor över Ticonderogas i ruiner liggande fästning.
Men även i fråga om behag och skönhet fanns det punkter väl värda att lägga märke till. En stråle av hu-
