mor kunde då och då hitta vägen genom de töckniga hindrens slöja och glittra angenämt mot oss. Ett drag av medfödd elegans, vilket man sällan finner hos det manliga könet efter barndomen eller den tidiga ungdomen, visade sig i generalens kärlek till blommor och blomdoft. Man kunde tro, att en gammal soldat endast skulle prisa den blodiga lagern kring sin panna; men här fanns en, som tycktes ha en ung flickas kärlek till Floras barn.
Där, vid sidan av eldstaden, satt den präktige gamle generalen, medan överuppsyningsmannen — som dock sällan, om det kunde undvikas, företog sig den svåra saken att inleda honom i samtal — gärna stod litet avsides och betraktade hans lugna och nästan slumrande ansikte. Han syntes borta från oss, fastän vi sågo honom endast några fot ifrån oss, syntes avlägsen, ehuru vi gingo tätt förbi hans stol, omöjlig att nå, fastän vi kunde ha sträckt fram handen och vidrört hans. Kanske levde han ett mera verkligt liv i sina tankar än i den olämpliga omgivningen kring förvaltarens ämbetslokal. Paradens rörelser, stridens larm, den gamla heroiska musikens fanfarer, som han hade hört trettio år tillbaka sådana scener och ljud stodo kanske livs levande för hans intellektuella uppfattning.
Emellertid kommo och gingo köpmän och skeppare, sprättiga kontorister och grova matroser; detta rörliga handels- och tull-liv sorlade omkring honom, och varken med människorna eller deras affärer tycktes generalen underhålla den avlägsnaste förbindelse. Han syntes här vara lika litet på sin plats som ett gammalt svärd — nu rostigt, men som en gång hade blixtrat framför fronten och ännu visade ett klart glitter utefter klingan — skulle ha varit bland bläckhorn, brevpressar och mahognylinjaler på tullförvaltarens skrivbord.
Det fanns en sak, som mycket hjälpte mig att för min själs ögon framkalla den tappre soldaten vid Niagara-
252
