gränsen, mannen med den enkla och okonstlade viljekraften. Det var hågkomsten av dessa hans minnesvärda ord: “Jag skall försöka, sir!” som han uttalade strax före ett förtvivlat och hjältemodigt företag. Dessa ord andas själen och kynnet hos Nya Englands oförskräckta söner, som fattade alla faror och trotsade dem alla. Om i vårt land tapperheten belönades med adelskap, skulle dessa ord, som tyckas så lätta att uttala, men som endast han med en så farlig och ärofull uppgift framför sig någonsin har uttalat, ha varit det bästa och lämpligaste valspråket på generalens vapensköld.
Det bidrager mycket till en mans moraliska och intellektuella sundhet att nödgas vänja sig vid kamratskap med personer olika honom själv, som bry sig föga om hans strävanden och vilkas krets och förmåga han måste gå utom sig själv för att kunna uppskatta. Skickelserna i mitt liv ha ofta erbjudit mig denna förmån men aldrig mera fullt och mångsidigt än under min ämbetsmannatid.
Det var i synnerhet en person, vars karaktär, då jag studerade den, gav mig ett nytt begrepp om begåvning. Hans gåvor voro avgjort en affärsmans; han var rask, klartänkt och skarpsinnig, med en blick, som trängde genom alla svårigheter, och en organisationsförmåga, som kom dem alla att försvinna liksom genom ett trollslag.
Uppfostrad från barndomen i tullhuset var detta hans rätta verksamhetsfält; och de många invecklade affärsförhållandena, som voro så brydsamma för nykomlingen, tedde sig för honom med regelbundenheten hos ett högst lättbegripligt system. Enligt min uppfattning stod han som idealet för sin klass. Han var sannerligen tullhuset i sig självt eller i alla händelser huvudfjädern, som höll dess mångfaldigt svängande hjul i gång. Ty i en institution som denna, där tjänstemännen anställas för att tillgodose sin egen nytta och bekvämlighet och sällan med någon avgörande hänsyn till deras lämplighet för tjänsten, måste de nödvändigt på annat håll anlita den skick-
