som är van att blicka inåt och för vilken yttre saker ha föga värde eller vikt, såvida de icke stå i samband med någonting i hans inre. Men det dröjde icke länge, förrän hans blick blev skarp och genomträngande. En skälvande skräck förvred hans drag, liksom om en orm plötsligt hade slingrat sig över dem och stannat ett ögonblick med alla sina ringlar synliga. Hans ansikte förmörkades av någon häftig sinnesrörelse, som han likväl så ögonblickligt behärskade med en kraftig viljeansträngning, att han med undantag av detta enda ögonblick såg fullkomligt lugn ut. Snart blev den konvulsiviska rörelsen nästan omärklig och försvann slutligen ned i djupet av hans inre. Då han fann, att Hester Prynnes ögon voro fästa på honom och att hon syntes känna igen honom, höjde han sakta och lugnt sitt pekfinger, gjorde en åtbörd i luften och lade slutligen fingret på sina läppar.
Därpå vände han sig till en man, som stod bredvid honom, och tilltalade honom på ett ceremoniöst och artigt sätt.
— Ursäkta, min gode herre, att jag frågar, sade han, vem är den där kvinnan? Och varför har hon ställts upp här till offentlig skam?
— Ni måste sannerligen vara en främling i den här trakten, min vän, svarade stadsbon och betraktade nyfiket den frågande och hans indianske följeslagare, eljest skulle ni säkert hört talas om mistress Hester Prynne och hennes missgärningar. Hon har framkallat stor förargelse, det vill jag lova, i den gode master Dimmesdales kyrka.
— Ni har rätt, svarade den andre, jag är verkligen en främling och har strövat vida omkring, mycket mot min egen vilja. Jag har mött svåra olyckor både till lands och vatten och har länge hållits fängslad bland hednafolket i södern; och nu har jag förts hit av denne indian för att förlossas ur fångenskapen. Vill ni därför vara god och tala om för mig, vad Hester Prynne — det var ju
