Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/261

Den här sidan har korrekturlästs

och, såvitt jag kan förstå, en så bra överuppsyningsman som behövdes. En man med tankeförmåga, fantasi och förstånd (till och med om han hade dessa egenskaper i tiofaldigt högre grad än den ifrågavarande uppsyningsmannen) kan bli en praktisk man när han vill, bara han vill göra sig besvär. Mina tjänstekamrater, köpmännen och sjökaptenerna, med vilka mina plikter satte mig i allt slags beröring, sågo mig icke i något annat ljus och kände mig förmodligen icke i någon annan karaktär. Ingen av dem, antar jag, hade någonsin läst en sida av det jag författat eller skulle ha brytt sig ett dugg mer om mig, om de hade läst alla sidorna. Och icke heller skulle det ha förbättrat saken det minsta, om dessa gagnlösa sidor hade skrivits med en penna sådan som Burns’ eller Chaucers, som båda voro tulltjänstemän i sina dagar lika väl som jag.

Det är en god, om än ofta en hård läxa för en man, som har drömt om litterärt rykte och om att därigenom skapa sig en rangplats bland världens dignitärer, att få stiga ut ur den trånga krets där hans anspråk erkännas, och finna hur ytterligt betydelselöst utom denna krets allting är, som han uträttat, och allting, som han eftersträvat. Jag vet icke, att jag särskilt behövde läxan, vare sig som en varning eller en kväsning; men i alla händelser drog jag all nytta av den, och icke heller — den tanken gläder mig — kostade mig sanningen, när den stod klar för mig, någon hjärtängslan eller behövde förjagas med en suck.

I fråga om litterära samtal brukade visserligen sjöofficern — en förträfflig kamrat, som fick sin tulltjänst samtidigt med mig och lämnade den endast obetydligt senare — ofta inleda mig i samtal om det ena eller det andra av sina älsklingsämnen, Napoleon eller Shakespeare. Förvaltarens yngste kammarskrivare — en ung man, som efter vad det viskades emellanåt betäckte ett ark av Uncle Sams brevpapper med någonting, som (på ett tio-

256