tal fots avstånd) hade mycken likhet med poesi — brukade också då och då tala med mig om böcker såsom en sak, som jag möjligen kände till. Detta var hela mitt bildade umgänge, och det var alldeles tillräckligt för mina behov.
Icke längre angelägen om att mitt namn skulle utbasuneras på titelblad, smålog jag vid tanken att det nu på annat sätt var i svang. Tullens märkare tryckte det, med tillhjälp av en schablon och svart färg, på pepparsäckar, anattokorgar, cigarrlådor och balar med alla slags tullpliktiga varor till bevis på att införseltullen hade blivit erlagd för dessa varor och att de hade blivit reglementsenligt behandlade. Buren på ett så besynnerligt ryktets fortskaffningsmedel fördes kännedomen om min tillvaro, såvitt ett namn kan befordra den, till platser där den aldrig förr hade funnits och till vilka den, som jag hoppas, aldrig mera skall gå.
Men det förflutna var icke dött. Med långa mellantider inträffade någon enda gång, att de tankar, som hade tyckts så livskraftiga och verksamma men bragts att vila så fridfullt, levde upp igen. Ett av de anmärkningsvärdaste tillfällena, då vanan från gamla dagar vaknade hos mig, var det, som gör det i litterärt hänseende lämpligt och passande att erbjuda publiken det utkast jag nu skriver.
I andra våningen av tullhuset finns ett stort rum, där tegelstenarna och de nakna bjälkarna aldrig varit betäckta av rappning och panelning. Denna byggnad ursprungligen beräknad efter en måttstock, som svarade mot den gamla livliga affärsrörelsen i hamnen, och med tanke på ett blivande uppsving, som dock aldrig skulle inträffa — har långt större utrymme än man har användning för.
Denna luftiga sal över tullförvaltarens lokal har därför förblivit oinredd intill denna dag och synes ännu oaktat de gamla spindelnäten, som hänga i girlander under de
