riktig historia om Salem, såvida min vördnad för födelseplatsen någonsin skulle driva mig till en så from uppgift. Till dess skola de stå till förfogande för vilken person som helst, som är hågad och kompetent att taga det föga givande arbetet ur mina händer. Till slut har jag tänkt deponera dem hos Essex Historiska Sällskap.
Men det, som mest väckte min uppmärksamhet i den hemlighetsfulla packen, var en viss sak av fint, lätt kläde, mycket nött och urblekt. Det bar spår av guldbroderi, men det var mycket slitet och illa åtgånget, så att intet eller högst obetydligt av grannlåten fanns kvar. Det hade arbetats, som man lätt kunde se, med underbar sömnadsskicklighet, och broderiet (såsom damer förtrogna med sådana mysterier ha försäkrat mig) vittnar om en nu glömd konst, som icke kan åter läras ens genom att man drar ut trådarna.
Denna trasa av eldrött kläde — ty tid och nötning och förtärande mal hade reducerat den till föga mer än en trasa — visade sig vid noggrann undersökning antaga formen av en bokstav. Det var bokstaven stort A. Vid noggrann mätning visade sig varje stapel i bokstaven vara precis tre och en kvarts tum lång. Den hade, därom kunde icke råda något tvivel, varit avsedd till en ornamental beklädnadsartikel; men hur den skulle bäras eller vilken rang, heder och värdighet i förgångna tider betecknades därmed, var en gåta (så flyktiga äro härvidlag moderna i denna värld), som jag föga hoppades att kunna lösa.
Och likväl intresserade den mig på ett egendomligt vis. Mina ögon voro fästa på den gamla eldröda bokstaven och jag kunde icke slita dem ifrån den. Säkert låg det någon djup mening i den, värd att tolkas och vilken liksom strömmade ut från den mystiska symbolen och på ett fint sätt meddelades åt mina känsloförnimmelser men undgick min själs analys.
I detta mitt bryderi och under det jag bland andra hypoteser gjorde det antagandet, att bokstaven möjligen
