lingar och lidanden, rörande de flesta av vilka läsaren hänvisas till berättelsen med titel “DEN ELDRÖDA BOKSTAVEN”. Och man bör väl ihågkomma, att huvudfakta i denna berättelse äro auktoriserade genom herr överuppsyningsman Pues dokument. De ursprungliga papperen, tillsammans med den eldröda bokstaven själv — en högst egendomlig relik —, äro ännu i min ägo och skola gärna visas för vem som helst som, föranledd därtill av berättelsens stora intresse, kan önska att få se dem.
Man får icke uppfatta det såsom om jag påstår, att jag vid utsmyckningen av min berättelse och uppfinnandet av motiven och sätten för den passion, som påverkade karaktärerna i den, begränsat mig till den gamle överuppsyningsmannens halva dussin skrivpappersark. Tvärtom, jag har i de punkterna tillåtit mig nästan eller fullkomligt lika stor frihet, som om händelserna hade helt och hållet varit min egen uppfinning. Vad jag eftersträvar är konturernas äkthet.
Denna tillfällighet återkallade i någon mån min själ till dess gamla bana. Här tycktes finnas grundstommen till en berättelse. Den gjorde ett starkt intryck på mig, liksom om den gamle överuppsyningsmannen, i sin hundraåriga dräkt och bärande sin odödliga peruk — som begrovs med honom men icke förstördes i graven — hade sammanträffat med mig i den öde salen i tullhuset.
I hans uppträdande låg värdigheten hos en man, som hade innehaft hans majestäts fullmakt och på vilken därför föll en stråle av den glans, som sken så bländande kring tronen. Ack, vilken skillnad emot den skygga uppsynen hos en republikansk ämbetsman, som i sin egenskap av en folkets tjänare känner sig mindre än den minste och stående under den lägste bland sina herrar!
Med sin egen spöklika hand hade den dunkelt sedda men majestätiska figuren givit mig den eldröda symbolen och den lilla rullen med förklarande manuskript. Med sin egen spöklika röst hade han uppmanat mig, med helig
