hänsyn till min barnaplikt och vördnad för honom — som väl kunde betrakta sig som en av mina förfäder i ämbetet — att bringa de mögliga och malätna frukterna av hans nattarbete inför allmänheten.
“Gör det”, sade överuppsyningsman Pues vålnad och nickade eftertryckligt med sitt huvud, som tog sig så imponerande ut i sin minnesvärda peruk, “gör det, och du skall själv skörda all vinsten därpå! Du kommer snart att behöva den, ty det är inte nu som det var på min tid, då en mans statstjänst var på livstiden och ofta gick i arv. Men jag lägger dig på hjärtat den gamla mistress Prynnes sak: gör din företrädares minne all den heder, som tillkommer honom!” Och jag sade till överuppsyningsman Pues vålnad: “Jag skall göra det!”
Åt Hester Prynnes historia ägnade jag därför mycken eftertanke. Den var ämnet för mina funderingar under mången timme, under det jag gick fram och tillbaka i mitt rum eller, hundrafaldigt upprepande berättelsen, promenerade den långa sträckan mellan tullhusets huvudport och sidoingången och tillbaka igen.
Stor var förargelsen hos den gamle tullinspektoren och vägarna och mätarna, vilkas slummer stördes genom det obarmhärtigt förlängda trampandet av mina fotsteg fram och tillbaka. Erinrande sig sina egna forna vanor brukade de säga, att överuppsyningsmannen gick och promenerade på halvdäck. De inbillade sig förmodligen, att mitt enda mål — och sannerligen det enda mål, för vilket en klok människa någonsin kunde frivilligt taga sig motion — var att skaffa mig aptit till middagen. Och, för att säga sanningen, skärptes aptiten av den östliga vinden, som i allmänhet blåste på denna passage, det enda värdefulla resultatet av så mycken outtröttlig kroppsrörelse.
Så föga lämplig är atmosfären i ett tullhus för fantasiens och känslofullhetens fina skörd, att hade jag stannat där under ännu tio blivande presidentskap, så be-
264
