tvivlar jag, att berättelsen om “Den eldröda bokstaven” någonsin hade kommit för allmänhetens ögon. Min fantasi var en grumlad spegel. Den ville ej reflektera, eller åtminstone endast med eländig dunkelhet, de figurer, med vilka jag gjorde mitt bästa att uppfylla den. Berättelsens karaktärer ville icke låta sig värmas och göras smidbara av någon hetta, som jag kunde framkalla i min intellektuella smedja. De ville varken antaga lidelsens glöd eller känslans ömhet, utan bibehöllo hela stelheten hos döda kroppar och stirrade mig i ansiktet med det föraktfulla brottets orörliga och hemska grin.
“Vad har du med oss att göra?” tycktes detta uttryck säga. “Den lilla makt, du möjligen en gång ägt över overkligheternas värld, är borta! Du har schackrat bort den mot en smula av statens guld. Gå därför och förtjäna din lön!” I korthet sagt, mina egna nästan livlösa fantasifoster häcklade mig som en idiot, och icke utan giltiga skäl.
Det var icke endast under de tre och en halv timme, Uncle Sam fordrade som sin andel av mitt dagliga liv, som denna bedrövliga själsdomning rådde över mig. Den följde mig på mina promenader utefter havsstranden och mina strövtåg ut på landsbygden, så snart jag, vilket skedde sällan och ogärna, kunde förmå mig att uppsöka naturens stärkande behag, som en gång hade skänkt mig en sådan tankens friskhet och livlighet i det ögonblick jag trädde över tröskeln på The old manse.
Samma dvala i fråga om förmågan av intellektuell ansträngning följde mig nu hem och pressade mig när jag nu satt i det rum, som jag högst orimligt kallade mitt arbetsrum. Och icke heller lämnade den mig, när jag sent på aftonen satt i den ödsliga salen, upplyst endast av den glimmande kolbrasan och månen, och försökte i fantasien utmåla scener, som kanske dagen därpå skulle strålande breda ut sig på papperet i brokig beskrivning.
Om inbillningsförmågan vägrade att göra tjänst i ett
