sådant ögonblick, kunde saken väl anses hopplös. När månsken i ett förtroget rum faller så glänsande vitt på mattan och utvisar alla dess figurer så tydligt, gör det varje föremål så noggrant synligt, men likväl så helt olika mot vad det visar sig på morgonen eller middagen — ett sådant månljus är det bäst passande mediet för en romanförfattare att bli bekant med sina illusoriska gäster.
Där är det lilla husliga sceneriet i det välkända rummet: stolarna, som var och en ha sin särskilda individualitet; bordet i mitten som uppbär en sykorg, en eller ett par böcker, en släckt lampa; soffan, bokskåpet, tavlan på väggen — alla dessa detaljer, som synas så klart, äro så förandligade av det ovanliga ljuset, att de tyckas förlora sin verkliga substans och bli intelligenta varelser. Intet är för litet eller oansenligt för att undergå denna förvandling och vinna värdighet därigenom. En barnsko, dockan som sitter i sin lilla korgvagn, käpphästen — med ett ord allt, som har begagnats till nytta eller till lek under dagens lopp, får nu någonting egendomligt och avlägset, fastän ännu nästan lika livligt närvarande som vid dagsljus.
På detta sätt har alltså golvet i vårt gamla bekanta rum blivit ett neutralt område, någonstädes mellan den verkliga världen och sagolandet, ett område där det verkliga och det inbillade kunna mötas och insupa varandras natur. Här skulle vålnader kunna träda in utan att skrämma oss. Det skulle alltför väl överensstämma med scenen för att väcka förvåning, om vi kastade en blick omkring oss och upptäckte en gestalt, som vi älskat men som gått bort från oss, nu sittande helt lugnt i en strimma av detta trolska månsken och med ett utseende, som skulle komma oss att undra, om den vänt om från en fjärran värld eller aldrig någon gång har gått bort från vår värld.
Den halvt utslocknade kolelden bidrager väsentligt till att framkalla den verkan jag här velat beskriva. Den kastar sin milda färg över rummet med ett svagt rött
266
