i alla fall är det allt annat än angenämt att förföljas av misstanken, att ens intelligens håller på att tyna av eller dunsta bort utan ens vetskap, liksom eter ur en flaska, så att man vid varje blick finner en allt obetydligare och mindre flyktig bottensats.
Om själva faktum kunde icke råda något tvivel, och då jag studerade mig själv och andra, kom jag till slutsatser rörande statstjänstens verkan på karaktären, som icke voro särdeles gynnsamma för det ifrågavarande levnadskallet. I någon annan form skall jag kanske en gång närmare utveckla denna sak. Må det nu vara nog sagt, att en tulltjänsteman, som står länge i tjänst, knappast kan vara en berömvärd eller aktningsvärd person, detta av många skäl. Ett av dem är det sätt varpå han får sin tjänst, ett annat skäl är själva beskaffenheten av hans verksamhet, som — om än hederlig, det är jag övertygad om — är av sådan beskaffenhet, att han icke deltager i mänsklighetens gemensamma strävanden.
En verkan — som jag tror kunna mer eller mindre iakttagas hos varje individ, som har beklätt en dylik syssla — är att medan han stöder sig på republikens mäktiga arm, viker hans egen styrka från honom. Han förlorar, i en utsträckning som står i proportion till svagheten eller styrkan hos hans ursprungliga natur, förmågan av självhjälp.
Om han äger en ovanlig grad av medfödd viljekraft, eller befattningens enerverande trollmakt icke verkar för länge på honom, kan hans förverkade kraft möjligen återvinnas. Den petade tjänstemannen, lycklig genom den ovänliga undanknuffning, som skickar bort honom i tid för att streta sig fram i en kämpande värld, kan möjligen bli sig själv igen, bli allt vad han en gång har varit. Men det inträffar sällan. Vanligen innehar han sin befattning lagom länge för att bli förstörd och kastas då ut med förslappad motståndskraft för att bäst han kan stappla sig fram på livets knaggliga väg. Med-
