mödor, som åtmonstone skulle ha stillat en orolig drivkraft inom mig.
Därtill kom, att vad hans avsättning utan allt krus angick, var f. d. tullöveruppsyningsmannen icke så särdeles missnöjd med att av de gammalliberala bli erkänd som fiende, eftersom hans overksamhet i politiska ting, hans böjelse att hellre efter behag ströva omkring på det breda och lugna fält, där alla mäniskor kunna mötas, än att inskränka sig till de smala stigar, där bröder av samma familj måste gå ur vägen för varandra, emellanåt hade kommit hans partikamrater demokraterna att ifrågasätta, om han var en vän. Nu, då han hade vunnit martyrskapets krona (fastän han icke längre hade något huvud att bära den på), kunde saken anses avgjord.
Slutligen syntes det honom, föga heroisk som han var, mera hedrande att bli störtad vid det partis fall, med vilket han hade varit nöjd att stå tillsammans, än att stanna kvar som en förlorad överlevande när så många värdigare män stupade, och att, sedan han under fyra år hade levat på en fientlig styrelses nåd, slutligen tvingas att bestämma sin ställning på nytt och göra anspråk på en vänskaplig styrelses ännu mera förödmjukande nåd.
Emellertid hade pressen tagit upp min sak och lät mig under ett par veckors tid flacka omkring i spalterna i mitt halshuggna tillstånd, liksom Irvings “Den huvudlöse ryttaren”, hemsk och grym och längtande efter att bli begraven, såsom en politiskt död man bör göra.
Detta vad mitt figurliga jag angick. Den verkliga mänskliga varelsen hade under hela denna tid, med huvudet lugnt kvarsittande på axlarna, kommit till den bekväma slutsatsen, att allt var till det bästa. Och efter att ha lagt ned litet pengar på papper, pennor och bläck hade han öppnat sitt länge obegagnade skrivbord och var åter en litterär man.
Det var nu som min gamle företrädares, herr överuppsyningsman Pues, arbeten på lediga stunder kommo
274
