häst för någon tid sedan och som väl eljest skulle ha levat för evigt — han och alla dessa andra vördnadsvärda personer, som sutto tillsammans med honom vid tulluppbörden, äro endast skuggor i min syn, vithåriga och rynkiga beläten som min fantasi brukade leka med och nu har kastat bort för alltid.
Köpmännen — en Pingree, Phillips, Shephard, Upton, Kimball, Bertram, Hunt — dessa och många andra namn, som ännu för ett halvt år sedan hade en så klassisk förtrolighet för mitt öra, dessa affärsmän, som syntes intaga en så viktig plats i världen — hur liten tid har det icke behövts för att slita mig från dem allesammans, icke blott i handlingen utan i minnet! Det är med möda jag erinrar mig dessa få personers figurer och benämningar.
Snart skall även min gamla födelsestad hägra för mig genom minnets dis, med ett töcken ruvande över och omkring den, liksom om den icke vore en del av den verkliga jorden, utan en överväxt by i fantasiens rike, med endast imaginära invånare befolkande dess träkåkar och promenerande på dess gamla tråkiga stigar och den prosaiskt långdragna huvudgatan. Hädanefter upphör den att vara en realitet i mitt liv. Jag är medborgare på ett annat ställe.
De goda stadsborna komma icke att sakna mig mycket, ty fastän det i mina litterära strävanden har varit mig ett så kärt mål som något att vara av någon betydenhet i deras ögon och efterlämna ett angenämt minne i detta hemvist och sista viloställe för så många av mina förfäder, har likväl där aldrig för mig funnits den vänliga atmosfär, som en litterär man behöver för att bringa sin själs bästa skörd till mognad. Jag kommer att trivas bättre bland andra ansikten; och dessa förtrogna ansikten, det behöver knappast sägas, komma att trivas fullkomligt lika bra utan mig.
Men kanske ändå — åh, förtjusande och triumferande
276
