kyrkan. Hur rysligt detta än var, kände hon likväl närvaron av dessa tusen vittnen som ett skydd. Det var bättre att stå på detta sätt med så många mellan honom och henne, än att hälsa honom ansikte mot ansikte, ensam med honom. Hon liksom tog sin tillflykt till detta offentliga blottställande och fruktade det ögonblick, då dess beskydd skulle undandras henne. Fördjupad i sina tankar hörde hon ej en röst bakom sig, förrän den hade upprepat hennes namn mer än en gång i en hög och allvarlig ton, som var hörbar för hela hopen.
— Lyssna till mig, Hester Prynne! sade rösten.
Såsom redan nämnts, fanns omedelbart över den estrad, på vilken Hester stod, ett slags balkong eller öppet galleri som tillhörde rådhuset. Det var den plats, varifrån kungörelser brukade läsas upp i närvaro av den församlade magistraten, under iakttagande av alla de ceremonier, som tillhörde dylika offentliga handlingar på den tiden. För att bevittna det uppträde, vi nu beskriva, satt här guvernör Bellingham själv, omgiven av en hedersvakt, bestående av fyra stadstjänare med hillebarder. Han bar en mörk plym i sin hatt, en broderad bård på sin kappa och en svart sammetsrock under den. Han var en till åren kommen man och bar ett hårt livs erfarenheter skrivna i sitt ansiktes veck. Han var icke illa skickad att stå i spetsen för och representera ett samhälle, som för sin tillkomst, sina framsteg och sin nuvarande utveckling hade att tacka icke ungdomens eggelser, utan mannaålderns allvarliga och prövade viljekraft, ålderdomens betänksamma visdom, ett samhälle som uträttade så mycket, just därför att det hoppades så litet och inte levde i inbillningens värld. De andra framstående personerna, som omgåvo den högste styresmannen, utmärkte sig för den värdiga uppsyn, som tillhörde en tidsålder, då man kände att den världsliga maktens fordringar ägde gudomliga institutioners helgd. De voro utan tvivel goda män, rättrådiga och kloka. Men det skulle ha varit
24
