svårt att i hela människosläktet leta upp samma antal kloka och dygdiga personer, som skulle varit mindre skickade att sitta till doms över en felande kvinnas hjärta och söka reda ut dess härva av gott och ont, än de visa och strängt blickande män, mot vilka Hester Prynne nu vände sitt ansikte. Hon syntes också medveten om att det deltagande, hon möjligen kunde vänta, låg i folkhopens större och varmare hjärta; ty då hon lyfte blicken mot balkongen, bleknade den olyckliga kvinnan och skälvde till.
Den röst, som hade påkallat hennes uppmärksamhet, tillhörde den högvördige och ryktbare John Wilson, Bostons äldste präst, en lärd man liksom de flesta av sina samtida ämbetsbröder och därtill en man av milt och vänligt sinnelag. Men denna sistnämnda egenskap hade blivit mindre omsorgsfullt utvecklad än hans intellektuella gåvor, och sanningen var, att han snarare blygdes än yvdes över den. Där stod han nu, med en krans av grånade lockar under kalotten, medan hans grå ögon, vana vid arbetsrummets dämpade dager, blinkade i det skarpa solljuset liksom Hesters lilla barn hade gjort. Han liknade de mörkt graverade porträtt, som man finner före titelbladet i gamla predikosamlingar, och han hade icke mera rätt än ett av de porträtten skulle haft att stiga fram som han nu gjorde och befatta sig med en fråga om mänsklig skuld, lidelse och ångest.
— Hester Prynne, sade prästen, jag har kämpat med min unge broder här, vilkens förkunnelse av ordet du haft förmånen lyssna till — här lade pastor Wilson sin hand på en blek ung mans axel bredvid sig — jag har försökt att övertyga denne fromme unge man, att han borde tala med dig, här i himmelens åsyn, inför dessa visa och rättrådiga styresmän och inför allt folket, om din synds uselhet och mörka ondska. Han känner din natur bättre än jag och kan därför bättre bedöma hur han bör behandla dig, med mildhet eller med stränghet,
