— Hon vill ej tala! mumlade Dimmesdale, som lutad över balkongens räcke med handen på hjärtat hade avvaktat resultatet av sin vädjan. Nu drog han sig tillbaka med ett djupt andetag. Vilken underbar styrka och ädelhet i en kvinnas hjärta! Hon vill ej tala!
Då den äldre prästen såg hur gensträvigt den stackars brottslingens sinne var, vände han sig till hopen med ett sorgfälligt förberett anförande om synden i alla dess arter, men med oupphörliga häntydningar på den skymfliga bokstaven. Med sådan kraft dröjde han vid denna symbol under den timme eller mera som hans svarvade meningar rullade över folkets huvuden, att den antog nya fasor i deras fantasi och syntes dem ha fått sin eldröda färg från avgrundens lågor.
Under allt detta stod Hester Prynne vid skampålen, med glasaktig blick och ett uttryck av trött likgiltighet. Hon hade denna dag burit allt vad människonaturen kan uthärda. Och då hennes temperament ej var av den sorten, som drar sig undan en alltför häftig smärta genom en svimning, kunde hennes själ endast skydda sig under ett stenhårt skal av okänslighet, medan det fysiska livets förmögenheter förblevo oförsvagade. I detta tillstånd dundrade predikantens röst obarmhärtigt men utan verkan i hennes öron.
Under den senare delen av hennes svåra prov utstötte barnet genomträngande jämmerrop och skrik. Hon försökte mekaniskt att lugna det, men utan att synas ha medkänsla med dess oro. Med samma styva hållning gick hon tillbaka till fängelset och försvann för allmänhetens blickar innanför dess järnbeslagna port. Det viskades bland dem, som tittade in efter henne, att den eldröda bokstaven kastade en hemsk glöd genom den mörka korridoren därinne.
