IV. Mötet
Efter återkomsten till fängelset befanns Hester Prynne vara i ett tillstånd av nervös upphetsning, som fordrade ett ständigt övervakande för att hon icke skulle bära våldsam hand på sig själv eller halvt i sinnesförvirring skada sitt stackars lilla barn. Då natten snart var inne, och det visade sig omöjligt att kuva henne med förebråelser eller hot om straff, ansåg sig mäster Bracket, fångvaktaren, böra tillkalla en läkare. Han beskrev honom såsom en man skicklig i alla kristliga grenar av naturvetenskapen och därjämte förtrogen med allt vad man kunde lära av de vilda folkslagen i fråga om hälsobringande örter och rötter, som växte i skogarna.
För att säga sanningen var läkarhjälp i allra högsta grad av nöden, icke blott för Hester själv, utan ännu mera för barnet. Ty detta, som tog sin näring ur moderns bröst, tycktes samtidigt ha insupit all den oro, ångest och förtvivlan, som uppfyllde moderns hela väsen. Barnet vred sig nu i krampaktiga smärtor och visade i sin späda gestalt en gripande bild av den moraliska vånda, som Hester Prynne hade utstått hela dagen.
Tätt efter fångvaktaren inträdde i det dystra rummet den till utseendet besynnerliga person, vars närvaro i folkhopen hade så djupt intresserat kvinnan med den eldröda bokstaven. Han var inhyst i fängelset, icke såsom misstänkt för något brott, utan därför att det var det bekvämaste och lämpligaste sättet att förfara med honom, till dess myndigheterna hade rådgjort med de indianska sagamorerna[1] om hans lösen. Hans namn an-
- ↑ Hövdingar.
30
