gavs vara Roger Chillingworth. Fångvaktaren dröjde ett ögonblick efter att ha visat honom in i rummet, förvånad över den tystnad, som följde på hans inträde; ty Hester Prynne hade ögonblickligen blivit stilla som döden, fastän barnet fortfor att jämra sig.
— Jag ber dig, min vän, lämna mig ensam med min patient, sade läkaren. Lita på mig, fångvaktare, du skall genast få lugn i ditt hus, och jag lovar dig, att mistress Prynne hädanefter skall bli mera foglig än du kanske hittills funnit henne.
— Ja, om ers nåd kan åstadkomma den saken, svarade mäster Bracket, skall jag erkänna, att ni sannerligen är en skicklig man! Kvinnan har verkligen varit som besatt, och det har inte varit långt ifrån, att jag försökt driva Satan ur kroppen på henne med käppen.
Främlingen hade trätt in i rummet med det stillsamma lugn, som är betecknande för det yrke han hade sagt sig utöva. Ej heller ändrades hans uppträdande, då fångvaktaren gick ut och lämnade honom ensam med den kvinna, som så oavvänt hade sett på honom i folkhopen och därmed visat, att de voro nära förbundna med varandra. Hans första omsorg gällde barnet. Dess skrik, där det låg och vred sig på britsen, gjorde det också till en tvingande nödvändighet att uppskjuta alla andra åtgärder och först av allt försöka lugna barnet. Han undersökte det noga och började därpå knäppa upp ett läderfodral, som han tagit fram under sin dräkt. Det visade sig innehålla medicinska preparat, och ett av dessa blandade han i en bägare vatten.
— Mina gamla studier i alkemi, anmärkte han, och min vistelse under mer än ett år bland ett folk, som är hemma i de välgörande egenskaperna hos läkeörterna, har gjort mig till en bättre läkare än många, som gör anspråk på den medicinska doktorsgraden. Se här, kvinna! Barnet är ditt — jag har inte med det att skaffa — och hon skall inte heller igenkänna min röst eller mitt ansikte
