den skammens pelare, där jag funnit dig. Anledningen är ej svår att finna. Den var min dårskap och din svaghet. Jag — en tankarnas man, de stora bibliotekens bokmal — en man som redan börjat bli ålderdomsskröplig efter att ha offrat sina bästa år för att tillfredsställa sin hungrande dröm om kunskap — vad hade jag att skaffa med ungdom och skönhet som din! Missbildad från min födelsestund, hur kunde jag bedra mig själv med den tanken, att förståndsgåvor kan överskyla kroppslig vanskapthet i en ung flickas fantasi! Människor kallar mig vis. Om lärda män någonsin vore visa för egen räkning, skulle jag ha kunnat förutse detta. Jag skulle ha vetat, att då jag kom ut från den vida och dystra skogen och trädde in i denna koloni av kristna människor, det första föremål, som mötte mina ögon, skulle vara du, Hester Prynne, uppställd som en bildstod av vanära inför allt folket. Nej, från det ögonblick, då vi steg utför den gamla kyrktrappan tillsammans som man och hustru, borde jag kunnat se den varnande elden från din röda bokstav flamma vid slutet av vår stig!
— Du vet, sade Hester — ty nedtryckt som hon var, kunde hon ej uthärda detta sista lugna hugg mot skammens tecken — att jag var ärlig mot dig. Jag kände ingen kärlek, och jag hycklade heller ingen.
— Sant, svarade han. Det var min dårskap! Det har jag redan sagt. Men ända till denna tidpunkt i mitt liv hade jag levat förgäves. Världen hade varit så glädjetom. Mitt hjärta var en boning stor nog för många gäster, men enslig och kall och utan någon värmande eld på härden. Jag längtade att få tända en! Det tycktes mig inte vara en sådan vild och förflugen dröm — gammal, tungsint och missbildad som jag var — att den enkla lycka, som finns överallt för alla människor att endast ta emot, också kunde bli min. Och så, Hester, tog jag dig in i mitt hjärta, i dess innersta kammare, och sökte värma dig med den värme, som din närvaro spred därinne!
34
