— Jag har gjort dig stor orätt, halvviskade Hester.
— Vi har gjort varandra orätt, svarade han. Felet var från början mitt, då jag förledde din knoppande ungdom till en falsk och onaturlig förbindelse med mitt vissnande liv. Och därför, såsom en man som inte har tänkt och filosoferat förgäves, söker jag ingen hämnd, stämplar intet ont mot dig. Mellan dig och mig hänger vågskålen något så när jämnt. Men, Hester, den man lever, som har förbrutit sig mot oss båda! Vem är han?
— Fråga mig inte! svarade Hester Prynne och såg honom stadigt i ansiktet. Det får du aldrig veta!
— Aldrig, säger du? genmälde han med ett mörkt småleende av slug självtillit. Aldrig få veta vem han är! Tro mig, Hester, det finnes få saker — vare sig i den yttre världen eller, till ett visst djup, i tankens osynliga sfär — det finns få saker dolda för den man, som allvarligt och helt hängiver sig åt lösningen av ett mysterium. Du kan dölja din hemlighet för den nyfikna hopen. Du kanske också kan gömma den undan prästerna och myndigheterna, som du gjorde i dag, när de försökte att slita namnet ur ditt hjärta och ge dig sällskap vid skampålen. Men jag för min del kommer till undersökningen rustad på annat sätt än de. Jag skall söka denne man, liksom jag sökt sanning i böckerna, liksom jag sökt guld i alkemien. Det finns mellan oss ett mystiskt samband, som skall säga mig vem han är. Jag skall se honom darra. Jag skall själv känna en rysning, plötsligt och oväntat. Förr eller senare måste han bli min!
Den rynkige forskarens ögon glödde så skarpt mot henne, att Hester knäppte händerna över hjärtat, liksom fruktade hon att han skulle läsa hemligheten där genast.
— Du vill icke uppenbara hans namn? Icke desto mindre är han min, återtog han tillitsfullt, som om ödet vore ett med honom. Han bär inte någon vanärans bokstav på sin klädedräkt, som du gör; men jag skall läsa den i hans hjärta. Men frukta ej för hans skull! Tro ej,
