att jag skall ingripa i himmelens egen metod för vedergällning eller till min egen skada överlämna honom i den mänskliga lagens våld. Inbilla dig inte heller att jag skall stå efter hans liv — nej, och inte efter hans rykte heller, om, som jag förmodar, han är en man med gott anseende. Låt honom leva! Må han dölja sig i yttre heder, om han kan! Icke desto mindre skall han bli min!
— Dina handlingar liknar barmhärtigheten, sade Hester förvirrad och skrämd. Men dina ord säger, att du är grym.
— En sak vill jag ålägga dig, du som varit min hustru, fortfor den lärde. Du har bevarat hemligheten om din älskare. Bevara också min! Det finns ingen i detta land, som känner mig. Inte ett halvkvävt ord för någon om att du någonsin kallat mig make! Här, i denna vilda utkant av världen, vill jag slå upp mitt tält; ty på andra håll är jag en vandringsman och avstängd från mänskliga intressen, men här finner jag en kvinna, en man och ett barn, vid vilka jag är bunden med de fastaste band. Sak samma, om det är av kärlek eller hat, sak samma, om det är med rätt eller orätt! Du och ditt, Hester Prynne, tillhör mig. Mitt hem är där du är och där han är. Men förråd mig inte!
— Varför önskar du det? frågade Hester, som ryggade tillbaka för denna hemliga förpliktelse utan att veta varför. Varför vill du icke framträda öppet och förskjuta mig genast?
— Kanske är det, svarade han, därför att jag icke vill utsätta mig för den vanära, som vidlåder en trolös kvinnas make. Kanske är det också av andra skäl. Nog av, det är min föresats att leva och dö okänd. Låt därför din make vara som död för världen och som om han aldrig låtit höra av sig. Visa inte med ett ord, ett tecken, en blick, att du känner mig. Och framför allt, viska inte ett ord om hemligheten till den man du vet. Skulle du svika mig i detta, så akta dig! Hans rykte, hans ställning, hans liv är i mina händer. Akta dig!
36