ändå densamma, som nu var så outsägligt tung att bära. Dagarna i den avlägsna framtiden skulle mödosamt släpa sig fram och alltjämt bjuda henne samma börda att lyfta upp och bära med sig, men som hon aldrig skulle kunna lämna ifrån sig. Ty dagarna, som lade år till år, skulle endast hopa sitt eländes börda på hennes skam. Hon skulle förlora sin individuella personlighet och bli den allmänna symbolen, på vilken predikanter och moralister skulle peka, och i vilken de kunde levandegöra och förkroppsliga sina framställningar av kvinnans svaghet och syndfulla lidelse. Sålunda skulle de unga och rena läras att se på henne, som bar den eldröda bokstaven flammande på sitt bröst — på henne, barnet av hederliga föräldrar — på henne, modern till ett barn, som en gång skulle bli kvinna — på henne, som en gång hade varit oskyldig — såsom på syndens personifikation, syndens kroppsliga verklighet. Och över hennes grav skulle den vanära hon måste medföra dit bli den enda vården.
Det kan synas underligt, att denna kvinna alltjämt skulle kalla det ställe sitt hem, där hon måste bli en skammens och vanärans förebild. Och dock hade hon hela världen framför sig, utan att genom någon inskränkande bestämmelse i sin dom vara bunden inom den oansenliga och avlägsna puritanska koloniens gränser. Hon var fri att återvända till sitt fädernesland eller vilket annat europeiskt land som helst och där försvinna under andra yttre förhållanden lika fullkomligt som om hon hade övergått till en annan tillvarelseform och hade även den utvägen öppen för sig att uppsöka de dystra och ogenomträngliga skogarna, där det vilda i hennes natur kunde finna frändskap hos ett folk, vars liv och sedvänjor stodo fjärran från den lag, som hade dömt henne.
Men det finns ett ödestvång, en känsla så oemotståndlig och betvingande, att den har kraften av en dom — den känslan, som nästan utan undantag tvingar människan att dröja vid och likt en gengångare hemsöka det ställe,
