för hennes synd varit, och här borde också skådeplatsen för hennes jordiska straff vara. Och så skulle kanhända den dagliga skammens tortyr äntligen luttra hennes själ och skänka henne en annan renhet än den hon hade förlorat, mera helgonlik, därför att den växt fram ur martyrskapet.
Därför flydde icke Hester Prynne. I utkanten av staden, inom halvöns område men icke i omedelbar närhet av någon annan bostad, stod en liten stuga med halmtak. Den hade byggts av någon tidigare nybyggare men övergivits, därför att marken runt omkring var ofruktbar för odling. Dessutom försatte dess jämförelsevis avlägsna läge dess invånare utom kretsen för den sociala verksamhet, som redan utmärkte emigranterna. Den stod på stranden med utsikt över en vik av havet bort mot de skogklädda bergen i väster. En dunge av förkrympta träd, sådana som endast växte på halvön, skymde knappast stugan, men tycktes snarare angiva, att här fanns något, som gärna skulle ha velat vara dolt eller åtminstone borde vara det.
I denna lilla ensliga bostad flyttade Hester in med sitt barn och sina få ägodelar sedan hon fått tillstånd av myndigheterna, som ännu höllo sträng uppsikt över henne. En hemlighetsfull skugga av misstankar kom genast att häfta vid stället. Barn, som voro alltför unga för att förstå varför denna kvinna skulle vara utestängd från människokärlekens krets, brukade smyga sig fram så nära, att de kunde se henne sitta med sin sömnad vid stugans fönster, eller stå i dörren eller arbeta i sin lilla trädgård eller komma gående på stigen, som ledde till staden. Och när de varsnade den eldröda bokstaven på hennes bröst, flydde de sin väg, fyllda av en egendomlig, smittande skräck.
Ensam som Hester var och utan en vän på jorden, som vågade visa sig som sådan, behövde hon likväl icke frukta att lida nöd. Hon ägde en färdighet, som även i ett land som erbjöd henne jämförelsevis ringa tillfälle att utöva
