öva välgörenhet, skänkte åt behövande, som voro mindre olyckliga än hon och som icke sällan skymfade den hand, som mättade dem. En stor del av den tid hon kunnat ägna åt inbringande arbete av finare slag använde hon till att förfärdiga grova kläder åt de fattiga. Helt säkert låg det en tanke på botgöring i denna sysselsättning, och lika visst är, att hon bragte ett verkligt offer, då hon ägnade så många timmar åt ett dylikt grovt handarbete.
I hennes natur fanns ett lyxälskande, njutningslystet, orientaliskt drag en smak för det praktfulla, för vilken hon i sitt nuvarande liv icke hade någon annan användning än i detta utsökta arbete. Kvinnor finna ett för det andra könet ofattbart nöje i nålens fina och mödosamma strävan. För Hester Prynne blev det kanske ett sätt att ge uttryck åt och därigenom mildra sitt livs passion. Liksom alla andra fröjder visade hon även denna ifrån sig som en synd. Detta sjukliga begär att sammanblanda samvetsfrågor med oväsentliga saker betecknade måhända, att hennes ånger knappast var verklig och pålitlig, det låg någonting osäkert och svävande, i grund och botten kanske orätt däri.
På detta sätt hade Hester fått en roll att fylla i livet. En kvinna med hennes inneboende karaktärsstyrka och sällsynta förmåga kunde världen icke utan vidare kasta bort, fastän den hade stämplat henne med ett märke, som för ett kvinnohjärta var bittrare att bära än det, som brände på Kains panna. Men trots att hon stod i förbindelse med samhället, kände hon sig aldrig tillhöra det. Varje åtbörd, varje ord och till och med tystnaden hos dem hon kom i beröring med antydde eller stundom uttryckte, att hon var utstött och lika ensam, som om hon hade bebott en annan planet eller stått i kommunikation med den gemensamma naturen genom andra organ och sinnen än den övriga mänskligheten. Hon stod på sidan om andras känslovärld och ändå nära dem, likt en gengångare, som återvänder till den husliga härden, men
44
