Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs

icke längre kan göra sig sedd eller känd, icke längre glädjas med familjens glädje eller sörja med dess sorg, och som endast skulle väcka fasa och avsky, om han lyckades lägga sin otillåtna sympati i dagen.

Fasa och avsky tycktes verkligen vara de enda känslor andras hjärtan hade kvar för henne — och dessutom det bittraste förakt. Det var icke en finkänslighetens tidsålder, och fastän hon mycket väl förstod sin ställning och knappast riskerade att glömma den, påmindes hennes känsliga självmedvetande ofta om den genom att man omilt och utan hänsyn vidrörde den ömma punkten. De fattiga, som hon uppsökte för att öva barmhärtighet, smädade ofta den hand, som räcktes för att hjälpa dem. Damer i hög ställning, inom vilkas dörrar hon trädde för sitt arbetes skull, brukade också gjuta droppar av bitterhet i hennes hjärta. Ofta genom den lugna elakhetens alkemi, varmed kvinnorna kunna brygga ett fint gift av de enklaste medel. Ibland också genom ett grövre uttrycksmedel, som föll på den lidande kvinnans bröst liksom ett skarpt slag på ett styggt sår.

Hester hade tuktat sig länge och omsorgsfullt, hon svarade aldrig på dessa angrepp annat än med en djup rodnad, som oemotståndligt steg upp på hennes bleka kinder för att åter sjunka ned i djupet av hennes bröst. Hon var tålig — i sanning en martyr — men hon underlät att bedja för sina fiender. Hon fruktade att välsignelsens ord envist skulle vända sig till en förbannelse trots hennes ansträngningar att förlåta.

Ständigt och på tusen olika sätt kände hon otaliga styng av den pina, som med så raffinerad grymhet hade beretts henne genom denna aldrig försvagade, evigt verksamma dom av den puritanska domstolen. Präster stannade på gatan för att ställa förmaningar till henne, som samlade en ömsom flinande, ömsom hotfull folkhop kring den stackars synderskan. Om hon gick in i en kyrka, förtröstande på att få sin andel av Gud Faders sabbatsle-

45