växling; men såvida icke Hesters fruktan bedrog henne, tillhörde den ej och kunde icke anpassa sig i den värld, till vilken hon blivit född. Barnet kunde ej fås att foga sig i regler. I och med det hon kom till hade en mäktig lag blivit kränkt, och följden blev en varelse, vars element kanske voro vackra och lysande men i fullkomlig oordning, eller med en ordning som var egendomlig för dem, och i vilken det var svårt eller omöjligt att upptäcka någon omväxling eller något system.
Hester kunde endast förklara barnets karaktär, och även då endast obestämt och ofullständigt, genom att erinra sig vad hon själv hade varit under den betydelsefulla tid, då Pearl insöp sin själ från moderns andliga värld och sitt kroppsliga omhölje från hennes jordiska materia. Moderns lidelsefulla tillstånd hade varit det medium, genom vilket det moraliska livets strålar hade överförts till det ofödda barnet, och hur vita och klara de än ursprungligen varit, hade de likväl antagit de djupa hjärtröda och guldglänsande fläckarna, den stickande glansen, den svarta skuggan och det skarpa ljuset hos detta förmedlande ämne. Framför allt fortplantades alla striderna i Hesters själ vid denna tid på hennes barn. Hon kunde känna igen sin vilda, förtvivlade, trotsiga sinnesstämning, sitt ombytliga lynne och till och med några av de molnbildningar av dyster nedslagenhet, som hade ruvat över hennes hjärta. Nu belystes de av morgonglansen i ett barns sinne, men längre fram på livets dag skulle de kanske urladda sig med storm och virvelvindar.
Familjedisciplinen var vid denna tid långt strängare än nu. Barska miner, skarpa tillrättavisningar, ett flitigt begagnande av riset som rekommenderades av den heliga skrifts auktoritet, tillämpades icke blott för att straffa begångna förseelser utan som en hälsosam levnadsordning för att befordra alla barnsliga dygder. Men Hester Prynne, den ensamma modern till detta enda barn, löpte knappast någon fara att fela genom otillbörlig stränghet.
