icke endast en gäckande vision. Men när hon fångades, gjorde hennes skratt modern ännu tveksammare, fastän det var fullt av munterhet och musik.
Förskräckt i sitt hjärta över denna förvirrande och gäckande trollmakt, som så ofta kom mellan henne och hennes enda skatt, som hon köpt så dyrt och som var hela hennes värld, brast Hester ibland ut i lidelsefull gråt. Då kunde det hända — man kunde aldrig förutse, hur hon skulle taga det — att Pearl rynkade pannan och knöt sin lilla näve och fick ett hårt, missnöjt uttryck över sina små drag. Icke sällan skrattade hon på nytt, och nu högre än förut, liksom om hon icke kunde förstå och fatta mänsklig sorg. Eller också — men detta hände mera sällan — kunde hon få ett våldsamt anfall av förtvivlan, snyfta fram sin kärlek till modern i brutna ord och tycktes vilja bevisa att hon hade ett hjärta genom att själv krossa det.
Men denna stormande ömhet var ingenting att lita på, den försvann lika hastigt som den kom. Grubblande över allt detta kände sig modern som om hon hade frambesvurit en ande men genom någon oriktighet i besvärjelseformen icke lyckats behärska denna nya och oberäkneliga kraft. Hennes enda verkliga lugn var när barnet låg i sin ljuva sömn. Då var hon säker på henne och njöt timmar av stilla, vemodig, förtjusande lycka, till dess lilla Pearl vaknade, kanske med det stygga uttrycket glittrande under de halvöppna ögonlocken.
Hur snart, hur märkvärdigt hastigt kom icke Pearl till den åldern, då hon kunnat vara färdig för annat sällskap än moderns alltid ömma leende och joller! Och vilken lycka skulle det då icke ha varit för Hester Prynne, om hon kunnat få höra hennes klara, kvittrande stämma blanda sig i sorlet av andra barnröster och urskilja sin egen älsklings tonfall under allt stojet och skriket från en skock lekande barn.
Men detta kunde aldrig ske. Pearl var född till att
