stå utanför barnens värld. Hon, ett ondskans troll, en syndens sinnebild och frukt, hon hade ingen rätt att vara bland kristnade barn. Ingenting var mera egendomligt än den instinkt med vilken barnet tycktes fatta sin ensamhet, ödet som hade dragit en oöverstiglig cirkel kring henne, med ett ord hela sin särställning i förhållande till andra barn. Aldrig, sedan Hester släpptes ut ur fängelset, hade hon visat sig utan henne bland människor. Alltid var Pearl med henne i staden, först buren på hennes armar, sedan trippande bredvid henne, medan hon omslöt hennes pekfinger med sin lilla hand och tog tre eller fyra steg på ett av moderns. Hon såg barnen i kolonien leka på gatornas gräskant eller utanför hemmens dörrar de allvarliga lekar, som den puritanska uppfostran tillstadde: leka att de gingo till kyrkan kanske eller hudflängde kväkare eller togo skalper i en strid med indianer eller skrämde varandra genom att härma häxkonster. Pearl betraktade dem uppmärksamt, men sökte aldrig göra några bekantskaper. Om hon tilltalades, ville hon ej svara. Om barnen skockade sig kring henne som de ibland gjorde, blev Pearl rent av farlig i sitt lillgamla raseri, tog upp stenar för att kasta på dem under gälla, osammanhängande utrop, som kommo hennes mor att darra, därför att de så livligt påminde om en häxas förbannelser på något okänt tungomål.
Sanningen var att de små puritanerna, det mest intoleranta unga släkte som någonsin levat, hade fått en obestämd föreställning om att det hos modern och barnet fanns någonting utländskt, skrämmande och olikt andra människor. Därför föraktade de dem i sina hjärtan och smädade dem icke sällan med sina tungor. Pearl förnam denna känsla och vedergällde den med det bittraste hat, som man kan tänka sig bo i ett barns hjärta.
Dessa utbrott av vilt lynne voro liksom välkomna för modern, voro till och med en tröst för henne; ty de visade åtminstone ett begripligt allvar i sinnet i stället
54
