samhet och hennes tillväxande själs lekfullhet knappast större än hos andra begåvade och livliga barn, om man undantar att Pearl i brist på mänskliga lekkamrater var mera hänvisad till sin egen inbillnings skapelser. Det egendomliga låg i de fientliga känslor, med vilka hon betraktade dessa foster av sitt eget hjärta och sinne. Hon frammanade aldrig en vän utan tycktes alltid så draktänder omkring sig, och av dessa växte upp en skörd av väpnade fiender, mot vilka hon rusade till kamp. Det var outsägligt sorgligt att hos detta unga sinne finna ett ständigt vaket medvetande om en fientlig värld, som hon så energiskt rustade sig att strida emot för att vinna seger i den kamp som stundade. Och vilket djup av sorg det måste vara för en mor, som i sitt eget hjärta kände orsaken!
Hester lät ofta sitt arbete sjunka ned i knät för att se på Pearl, och ur hennes hjärta steg då ett ångestrop, som hon försökte kväva men som likväl banade sig väg över hennes läppar och blev till något mitt emellan ett stönande och en bön: “O, min fader i himmelen — om du ännu är min fader — vad är väl denna varelse, som jag fött till världen!” Och Pearl, som hörde utropet eller på något hemlighetsfullt sätt förnam moderns ångest, vände sitt vackra och livliga lilla ansikte mot modern, log med underligt förstående blick och återtog sin lek.
Ännu en egendomlighet i barnets uppförande återstår att berätta. Det allra första hon givit akt på i livet var icke moderns leende, hon hade icke som andra småbarn besvarat det med den svaga dragning på munnen, som man minns senare, så tveksamt och så ömt resonerar om, huruvida det verkligen var ett leende. Ingalunda — det första Pearl syntes bli varse var den eldröda bokstaven på Hesters bröst! En dag, då modern lutade sig över vaggan, hade barnets ögon fängslats av guldglittret kring bokstaven. Hon sträckte upp sin lilla hand och grep efter den i det hon smålog, nu, utan tvekan med en tydlig
56
