stolthet eller stilla undergivenhet eller därför att hon ville bära denna outsägliga smärta som en botgöring, så motstod hon sin impuls och satt upprätt blek som döden och blickade sorgset in i Pearls vilda ögon. Då slutligen inga blommor återstodo att kasta, stod barnet stilla och såg på Hester, med den lilla skrattande demonen tittande ut ur de svarta ögonens outgrundliga djup.
— Barn, vem är du? utbrast modern.
— Åh, jag är din lilla Pearl! svarade barnet.
Men medan hon sade det, skrattade hon och började dansa av och an med lustiga åtbörder som en liten tomte, vars nästa påhitt kunde bli att flyga upp genom skorstenen.
— Är du verkligen mitt barn? frågade Hester.
Det var icke alldeles utan mening hon ställde frågan, utan för ett ögonblick med verkligt allvar, ty Pearl gjorde ett så egendomligt intryck av att medvetet förstå henne, att hennes mor halvt undrade om hon icke kände till sitt väsens trolska hemlighet och nu kanske skulle avslöja det.
— Ja, jag är lilla Pearl! upprepade barnet och fortfor med sina lustiga upptåg.
— Du är inte mitt barn! Du är inte min Pearl! sade modern halvt på lek. Ty det hände ofta, att en lekfull impuls kom över henne mitt i hennes djupaste smärta. Säg mig då, vem du är och vem som skickat dig hit?
— Säg mig det, mor! sade barnet allvarligt, i det hon kom fram till modern och tryckte sig mot hennes knän. Du skall säga mig det!
— Din himmelske Fader sände dig! svarade Hester Prynne.
Men hon sade det med en tvekan, som icke undgick barnets skarpa öra. Antingen det nu endast var ett av hennes vanliga plötsliga infall eller en ond ande ledde henne, nog av, hon lyfte sitt lilla pekfinger och vidrörde den eldröda bokstaven.
58
