inför någon högre jurisdiktion än någon av stadens kommunala myndigheter, skulle bli föremål för offentlig diskussion och att statsmän av betydenhet därvid skulle uttala sig för eller mot. Men på denna tid av gammaldags enkelhet blevo frågor av ännu ringare allmänt intresse och vida mindre inneboende vikt än Hester Prynnes och hennes barns välfärd på ett sällsamt sätt hopblandade med lagstiftares överläggningar och statshandlingar. Detta tidsskede stod knappast om ens alls tillbaka för den tid i vår historia, då en tvist rörande äganderätten till en gris icke blott förorsakade en häftig och bitter strid i koloniens lagstiftande församling, utan till och med hade till följd en viktig ändring i själva författningen.
Det var därför med bekymrat hjärta som Hester Prynne anträdde denna vandring — och likväl var hon så djupt medveten om sin egen rätt, att det knappast föreföll henne som en ojämn strid mellan samhället å ena sidan och en kvinna med de naturliga mänskliga medkänslorna till bundsförvanter å den andra. Lilla Pearl var henne naturligtvis följaktig. Hon var nu så gammal, att hon sprang vid moderns sida, och ständigt i rörelse som hon var från morgon till kväll, skulle hon kunnat stå ut med en vida längre vandring än den hon nu skulle göra. Men ändå pockade hon ofta, mera av en nyck än av trötthet, på att bli buren på moderns arm. Snart var hon emellertid lika ivrig att komma på benen igen och hoppade och dansade i väg framför Hester på den gräsbevuxna stigen med många snubblingar och kullerbyttor.
Vi ha redan talat om Pearls blomstrande och näpna skönhet, hennes klara hy, hennes strålande uttrycksfulla ögon och håret, som redan hade en rik brun glans och längre fram skulle bli nästan svart. Det fanns liv och eld i hela hennes väsen, hon bar prägeln av att vara skapad i ett ögonblick av lidelse. I barnets klädsel hade modern givit sin fantasi och sin smak för det praktfulla fritt spelrum. Klänningen var
