av karmosinröd sammet, av ett ovanligt snitt och rikt broderad med guld i fantastiskt mönster. Dess starka färger, som skulle ha kommit mindre blomstrande kinder att se bleka och glåmiga ut, passade beundransvärt till Pearls skönhet och gjorde henne till den grannaste och muntraste lilla fjäril, som någonsin fladdrat fram över jorden.
Men det märkvärdigaste med dräkten och hela den lilla uppenbarelsen var, att de osökt och osvikligt påminde om det skammens tecken, som Hester Prynne var dömd att bära på sitt bröst. Det var den eldröda bokstaven i annan utformning, den eldröda bokstaven levandegjord! Liksom om den röda vanäran var så djupt inbränd i hennes hjärna, att alla hennes begrepp antogo dess gestalt, hade modern själv omsorgsfullt utarbetat likheten, slösat många timmar av sjuklig uppfinningsrikedom på att skapa en överensstämmelse mellan föremålet för sin kärlek och sin skulds och sitt lidandes sinnebild. Och för övrigt var ju Pearl bäggedera, därför hade det också lyckats Hester så fullkomligt att låta henne bli en avbild av den eldröda bokstaven.
När de båda vandrarna kommo inom stadens område, sågo puritanernas barn upp från sin lek — eller vad som gällde för lek bland dessa dystra småttingar — och sade allvarligt till varandra:
— Se där går ju kvinnan med den eldröda bokstaven, och där springer bokstavens avbild bredvid henne! Kom och låt oss kasta smuts på dem!
Men Pearl, som var ett oförskräckt barn, rynkade pannan, stampade i marken och skakade sin lilla näve med alla slags hotande åtbörder — och därpå rusade hon plötsligt på fiendehopen och jagade den på flykten. Hon liknade i sin vilda förföljelse av dem en barnsjukdomarnas smittoförande lilla onda ängel, vars uppgift var att bestraffa det uppväxande släktets synder. Därtill skrek hon och hojtade med fruktansvärt stark röst, som
62
