helt säkert kom flyktingarnas hjärtan att bäva. Då segern var vunnen, återvände Pearl helt lugnt till sin mor och blickade småleende upp i hennes ansikte.
Utan vidare äventyr kommo de fram till guvernörens bostad. Det var ett stort trähus, byggt i en stil, varpå man ännu kan få se prov i våra äldre städer — dessa gamla mossbelupna, fallfärdiga hus, som vemodigt ruva över de många sorgliga eller glada, ihågkomna eller förgätna händelser, som ha tilldragit sig i deras dunkla kammare.
Men nu vilade över detta hus nyhetens och ungdomens friskhet, glättigheten strålade ut från de solbelysta fönstren i en människoboning, där döden ännu aldrig hade stigit över tröskeln. Det hade verkligen ett mycket glatt utseende. Husväggarna voro betäckta med ett slags stuck, vari rikligt med glasskärvor hade inblandats, så att när solskenet föll snett över fasaden, glittrade och gnistrade den som om diamanter med fulla händer hade strötts över den. Glansen skulle ha passat Aladdins palats snarare än en gammal allvarlig puritansk guvernörs boning. Vidare var huset dekorerat med underliga och som det tycktes kabbalistiska figurer och diagram, som väl överensstämde med tidens besynnerliga smak. De hade tecknats i stucken när den var nypålagd och hade nu blivit hårda och varaktiga, väntande på eftervärldens beundran.
När Pearl fick se detta glänsande underbara hus, började hon hoppa och dansa och begärde pockande, att allt detta solsken skulle tagas bort från husväggen, så att hon fick leka med det.
— Nej, min lilla Pearl, sade hennes mor. Du får skaffa dig ditt solsken själv, jag har inte något att ge dig!
De gingo fram till porten, som var välvd och på båda sidor flankerad av smala torn eller utsprång från byggnaden, i vilka funnos gallerfönster med träluckor att stänga för med vid behov. Hester Prynne lyfte järnklappen på porten och bultade, varpå en av guvernörens tjä-
