Möblerna i hallen bestodo av några tunga stolar, vilkas ryggar voro rikt snidade med blomrankor av ek, och vidare av ett bord i samma stil. Allt detta var från Elisabeths tid eller ännu äldre och var familjearv, som guvernören hade flyttat över hit från sitt fädernehem. Till tecken på att den gamla engelska gästfriheten icke hade lämnats kvar i hemlandet stod på bordet en väldig tennstånka, och om Hester och Pearl hade tittat ned i den, hade de på botten kunnat se den fradgande återstoden av starköl, som nyss druckits.
På väggen hängde en rad porträtt, föreställande gångna generationer av den Bellinghamska släkten, somliga i rustning, andra i ett fredligt värvs ståtliga krusade ringkragar och mantlar. Alla kännetecknades av det allvar och den stränghet, som gamla porträtt oföränderligen antaga, liksom om de vore vålnader i stället för bilder av de döda och nu med hårt och ofördragsamt klander blickade ned på de levandes sysselsättningar och fröjder.
Ungefär mitt på ena långväggens ekpanel hängde en rustning, icke liksom porträtten en relik från förfädernas tid, utan av nyaste datum. Den hade nämligen förfärdigats av en skicklig vapensmed i London samma år som guvernör Bellingham flyttade över till Nya England. Rustningen bestod av en stålhjälm, ett harnesk, ett halspansar och benskenor, och därunder hängde ett par stridshandskar och ett svärd. Alltsammans, särskilt hjälmen och bröstharnesket, var så starkt polerat, att det lyste med vit glans och kastade sitt sken över hela golvet.
Denna granna rustning hängde där icke blott och bart till prydnad utan hade burits av guvernören vid mången högtidlig mönstring och på exercisfältet, och dessutom hade den glittrat i spetsen för ett regemente i Pequodkriget. Ty ehuru han var uppfostrad till jurist och van att tala om Bacon, Coke, Noye och Finch som sina yrkeskamrater, hade det nya hemlandets krav gjort Bellingham till soldat lika väl som statsman.
