Lilla Pearl, som var lika förtjust över den blänkande rustningen som hon hade varit över den glittrande och granna husfasaden, stod en god stund och blickade in i bröstplåtens blanka spegel.
— Mor, utropade hon, jag ser dig här! Titta, titta!
Hester såg dit för att göra barnet till viljes, och hon märkte då, att genom den egendomliga verkan av denna konvexa spegel den eldröda bokstaven framställdes i överdrivna, jättelika proportioner, så att den blev det förhärskande i hennes utseende. Det såg ut som om hon var gömd bakom den.
Pearl pekade upp mot en liknande bild i hjälmen och smålog därvid mot modern med det trolska och samtidigt förståndiga uttryck, som var så vanligt i hennes lilla fysionomi. Denna muntert elaka min reflekterades också i spegeln med så grotesk verkan, att Hester Prynne fick en känsla av att det icke kunde vara hennes barns avbild utan ett litet troll, som hade tagit Pearls gestalt.
— Kom Pearl, sade hon och drog barnet därifrån. Kom och titta ut i den vackra trädgården. Där får vi kanske se blommor, som är vackrare än dem vi hittar i skogarna.
Pearl sprang fram till bågfönstret i bortre änden av hallen och såg ut över en trädgårdsgång mellan tätklippta gräsmattor, kantad med några ojämna och mindre lyckade försök till buskage. Men ägaren syntes redan ha såsom hopplöst uppgivit försöket att på denna sidan Atlanten fortplanta den medfödda engelska smaken för trädgårdskonst i en otacksam jordmån och under den hårda kampen för tillvaron.
Där växte, fullt synliga, stora präktiga kålhuvuden, och en pumpa, som var rotfäst längre bort, hade med sina rankor klättrat över den mellanliggande sträckan och lagt ner en av sina jättelika produkter rakt under hallfönstret liksom för att erinra guvernören om att denna väldiga klump av växtguld var den rikaste prydnad som Nya Englands jord kunde erbjuda honom. Men där fun-
66
