barn, säg? Kan du din katekes? Eller är du en sådan där odygdig liten älva eller fe, som vi trodde oss ha lämnat kvar bland andra katolska reliker i vårt glada gamla England?
— Jag är min mors barn, svarade den eldröda uppenbarelsen, och mitt namn är Pearl!
— Pearl? Varför icke Rubin eller Korall eller åtminstone Ros, att döma av din hy? svarade den gamle prästen och sträckte ut handen i ett fåfängt försök att klappa lilla Pearl på kinden. Men var är då din mor, som du talar om? Ah, jag förstår! tillade han, och vänd till guvernören viskade han: — Det här är just det barn vi har överlagt om, och där står den olyckliga kvinnan, Hester Prynne, hennes mor!
— Säger du det! utropade guvernören. Ja, vi borde kunnat ana, att modern till ett sådant barn skulle vara en värdig avbild av den där kvinnan i Babylon. Men hon kommer i en läglig stund, och vi skall genast taga itu med saken.
Guvernör Bellingham steg genom fönsterdörren in i hallen, följd av sina tre gäster.
— Hester Prynne, sade han och fäste sin av naturen stränga blick på den stackars kvinnan, det har talats mycket om dig på sista tiden. Den frågan har allvarligt avhandlats, huruvida vi, som har myndighet och inflytande, kan stå till svars inför våra samveten med att anförtro en odödlig själ sådan som finnes hos barnet där att fostras och ledas av en som fallit i denna världens snaror. Tala du, barnets egen mor! Vore det icke, tror du, till timlig och evig välfärd för din lilla dotter, om hon togs ifrån dig, kläddes enkelt, uppfostrades strängt och undervisades i himmelens och jordens sanningar? Vad kan du göra för barnet i det avseendet?
— Jag kan lära min lilla Pearl vad jag själv har lärt av det här! svarade Hester Prynne och lade sin hand på det röda märket.
70
